Search:

Bipolar Testimony from Sweden

Scroll down to read this testimony in Swedish. 
Scrolla nedåt för att läsa denna berättelse på svenska.

Name: Jenny Eklund

Location: Falkenberg, Sweden. 

Age: 21

Diagnoses: bipolar II disorder and psychosis.

Onset: May of 2004 (hypomanic episode)

Family/career: Living with my fiancé, currently on sick-leave, planning on going back to school when everything falls into place

My story:

I have memories of being depressed as far back as I can remember: at the age of five or six I believe I had my first depression. I remember how I was lying in my bed, never wanting to leave it, never wanted to play with my friends again, I remember how I never wanted to do anything again. And when I turned and faced the window, feelings of emptiness and despair hit me - even though I was so young.

After this the years rolled on, and when I was about 14 - 15 years old I fell down into another depression, one that I almost didn't make it out of alive. But I did - and a few years or so after the depression another mood hit me! Now I know that what I was going through at this time was a hypomanic episode - I felt on top of the world, it was just like my eyes had opened for the very first time and I was seeing everything clearly. I had tons of energy, and the lethargy I felt before was gone, in fact I didn't need much sleep at all! School was going better I managed to raise my grades and I took on a heap of new projects (being an art student most of the projects involved painting or sculpting). After and during school I was much more social and didn’t say “No” to anything that my friends suggested. It got to the point when a few of them actually wondered what's going on with me.

After this I sank down into a depression, and this is where I got my first contact with the therapists and doctors that I never thought I would have to see. Sadly, my hypomanic episode was overlooked and I was “diagnosed” with depression. Antidepressants were prescribed; I tried one drug after another, and they always triggered a hypomanic episode, but this, I was told, was a sign of the drugs working... but it always ended in the same way: hypomanic, then depressed. After many tries the doctors didn’t find anything that helped me - so I stopped taking the drugs that was prescribed to me and I also stopped going to therapy. This is a part of what I think led to me dropping out of school, one year before I was supposed to graduate.

The first time I heard the word "bipolar" was when I was hospitalised for the first time, this was in December of 2006, and after several meetings with the same team of doctors, they finally asked me “Have you ever experienced a episode of elevated mood?” I thought for a second... Could that episode five years ago be what they are asking me, so I said, “Yes, yes I have.” And I was asked to tell them about it, which I did. And then the doctor said, with a nice but firm voice “Jenny, I believe that you have something that’s called bipolar disorder.”

In October 2007 I was hospitalized due to my depression, almost a year ago since I first heard the word “bipolar.” And this was the breaking point, here I met doctors who listened and asked the right questions - and after what felt like a myriad of meetings I was diagnosed with bipolar disorder, type II (six years after my first hypomanic episode). Receiving the correct diagnosis felt like being hit by a train, and being embraced by angel’s wings. At the same time. I finally knew what was wrong with me, and many periods of my life fell into place, it was just like I finally had found that last piece of the puzzle!

What has helped me:

Receiving the correct diagnosis felt like being hit by a train, and being embraced by angel’s wings. At the same time.

Before and after I got my diagnosis, I must admit that the Internet helped me. Finding numerous message boards about bipolar disorder, other people that are diagnosed with it. In many ways this is how I will learn to cope with my illness, and this is how I will be helped on the road to acceptance.

But of course, what really helped me was taking that step to go and see a doctor when I was at one of my worst states of mind - and when I met doctors who listened to me. After the diagnosis I started on the drug Lithium, I was told this drug would stabilize my mood. I haven’t been taking it very long and right now I’m trying to find the right dosage. I’m also taking several other medications. Alongside the medication I am seeing a therapist once a week. I feel that once I got the right diagnosis I got the right help, and much quicker (shorter waiting time, about three weeks instead of three months).

What it is like to be bipolar in Sweden:

Sadly, I feel that most people here in Sweden (who do not have someone close to them suffering from a mental illness) are afraid of talking about it. Suicide and mental illnesses are very dark subjects. Often the one who tries to bring it into light must simply have a disorder themselves. Sadly, there really aren’t any efforts to raise the awareness of mental disorders and problems in general, even though we really could need them.

Berättelse på svenska.

Namn: Jenny Eklund

Bor: Sverige, Falkenberg

Ålder: 21

Diagnos/diagnoser: Bipolär sjukdom typ II med psykoser

Onset: Maj 2004 (hypomani)

Familj: Bor med min fästman, sjukskriven för tillfället, planerar studier så fort mitt humör tillåter

Min historia

Så långt tillbaka som jag kan minnas kan jag erinra att jag har varit deprimerad, vid fem - sex års ålder tror jag att jag hade min första depression. Jag minns hur jag låg i min säng och kände att jag aldrig ville lämna den, aldrig leka med mina vänner, jag minns klart hur jag aldrig ville göra någonting igen.

Och när jag vände mig mot fönstret så slog de mig, känslor av tomhet och förtvivlan - fastän jag var så ung.

Åren gick och när jag var mitt i tonåren, 14 - 15 år gammal, så föll jag ner i ännu en depression, en jag inte trodde att jag skulle komma ur levande. Men det gjorde jag - och ett år eller så efteråt infann sig en ny känsla hos mig.

Nu vet jag att det var en hypomanisk episod som jag genomgick - jag kände mig på topp, det var precis som om någon öppnat mina ögon för första gången och nu kunde jag se allting klart. Jag hade väldigt mycket energi, och den konstanta tröttheten jag hade känt var borta, jag sov faktiskt inte alls mycket under denna period. Skolan gick helt plötsligt mycket bättre och jag lyckades höja mina betyg något på samma gång som jag tog på mig många nya projekt (då jag gick estetiska handlade många av projekten om att måla eller skulptera). Efter och under skolan så var jag väldigt social och när någon ville ha med mig på något så sa jag inte längre "Nej". Det gick så långt att vissa av mina vänner undrade vad som hade hänt med mig.

Efter denna episod sjönk jag återigen ner i en depression, och det var denna gång som jag för första gången sökte hjälp och fick träffa de psykologer och läkare jag inte trott att jag skulle behöva. Tyvärr sågs min hypomaniska fas inte fullt så allvarlig som den egentligen var och jag blev "diagnoserad" med en depression. De skrev ut antidepressiva åt mig; och jag provade medicin efter medicin, de triggade alltid en ny hypomanisk episod, men detta var enligt läkarna ett tecken på att medicinen fungerade. Efter många försök kunde inte läkarna hitta något som verkade hjälpa mig - så jag slutade ta mina mediciner och jag slutade även att gå i terapi. Detta tror jag ledde till att jag hoppade av skolan, ett år innan jag skulle ta studenten.

Första gången jag hörde ordet "bipolär sjukdom" var när jag var inlagd för första gången, i december 2006, efter flertalet möten med samma läkarteam frågade de mig äntligen "Har du någon gång upplevt en period då du mått bra, för bra?", jag tänkte för en sekund... Kunde episoden för fem år sedan vara det dom talade om, så jag svarade "Ja". Varpå jag fick berätta om det, efter min berättelse lutade läkaren sig fram emot mig och sa med en vänlig men bestämd röst "Jenny, jag tror att du lider av något som kallas bipolär sjukdom."

Att äntligen få rätt diagnos fick hela min värld att rämna samtidigt som allting föll på plats.

I oktober 2007 blev jag återigen inlagd på grund av en depression, nästan ett år sen jag först hörde ordet "bipolär sjukdom". Och här kom genombrottet, här mötte jag läkare som lyssnade och ställde de rätta frågorna - och efter vad som kändes som en myriad av möten, blev jag diagnoserad med bipolär sjukdom, typ II (sex år efter min första hypomaniska episod). Att äntligen få rätt diagnos fick hela min värld att rämna samtidigt som allting föll på plats. Jag visste äntligen vad som var fel, och många perioder av mitt liv pusslades ihop, bit efter bit.

Vad som hjälpte mig:

 

Före och efter att jag fått min diagnos, så måste jag erkänna att Internet har varit till stor hjälp. Att hitta otaliga forum som handlar om bipolär sjukdom och på samma gång andra människor med samma sjukdom. På många sätt så är detta viset jag kommer att lära mig att handskas med min sjukdom, och detta är min väg till acceptans.
 
Men så klart har vården spelat en stor roll, eller rättare sagt att jag tog steget och sökte hjälp när jag mådde som värst - och då möta läkare som lyssnade på mig. Behandlingen startades ganska snabbt efter diagnoseringen, ett par dagar etteråt så började jag ta Litium, denna medcin ska i sinom tid stabilisera mig. Jag har inte stått på den så länge än och jag försöker fortfarande att hitta rätt dos, tillsammans med Litium så tar jag även ett par andra mediciner.

På sidan av medicineringen så går jag till en psykolog och jag träffar även min läkare då och då. Jag känner att så fort jag fick rätt diagnos fick jag också adekvat hjälp, och väldigt mycket snabbare (kortare väntetid, tre veckor ungefär istället för tre månader).
 

Hur det är att leva med bipolär sjukdom i Sverige:

Tyvärr så känns det som att de flesta här i Sverige (de som inte har någon närstående som har en mental sjukdom) är väldigt rädda för att tala om det. Självmord och mentla sjukdomar är väldigt mörka samtalsämnen. Oftast då någon försöker sprida lite ljus över det så måste han eller hon helt enkelt ha en av dessa sjukdomar själv. Det finns inte heller många försök till att öppna allmänhetens ögon för detta, även om vi verkligen skulle behöva dem.